"Oh sorry. No, it's fine. I get to spend some time with mom and my brothers anyway. Always fun" sa jag i luren och koncentrerade mig på att inte spilla mat på mig själv. 

"Well that's a good point" skrattade han i luren. "But baby girl, I gotta go now. I love you." var det sista pappa sa innan det blev tyst i luren. 

"Love you too.." mumlade jag för mig själv och la ifrån mig telefonen. "Great". 

Länk: http://onerightdirection.blo.gg/

Anledning till länkning: MAN VILL LÄSA DENNA. MAN SKA LÄSA DENNA. Amanda, författaren, är grymt duktig på att skriva! Hon har välskrivna fanfictions, otroligt bra uppdatering & har verkligen en grym fantasi! Tjejen är grym & denna fanfiction är såååå värd att läsa! Så passa på medans hon är på kapitel 7! 

 

 

Hårda slag mot den stora tyngden framför mig. Svettet rann. Handskarna blev allt varmare. Kroppen byggde fler muskler. Jag brann för det här. Jag brann för boxningen. Varje gång jag berättade för någon ny vän eller person om vad mitt intresse var, kunde de inte tro sina öron, särskilt ögon när jag väl gör det. Ingen trodde att jag var en sådan tjej på grund av min personlighet och utseende, enligt dem. Men jag har älskat boxning sedan jag gick på den där matchen med pappa när jag var 10 år. Folk tyckte att jag var galen, men jag brydde mig aldrig och bryr mig fortfarande inte. Den enda åsikten som jag vill höra är från scouter och min pappa, min mamma avskyr att jag boxas men hon gör inget åt det. En del av mina vänner tycker att jag fånar mig när jag säger att jag inte har tid för killar och förhållanden, vilket jag inte har och inte vill heller. Jag har ingen tid att slösa tiden jag behöver, särskilt inte slösa på killar som mina vänner tycker att jag ska göra. De känner mig inte tillräckligt. Jag är den tjejen som är tävlingsinriktad. Mina föräldrar är skilda, jag bor i en lägenhet utanför London. Allt jag gör, det är boxning och lever livet. 

 

Jag slog till ett hårdare slag då jag försökte öka mitt tempo, vilket min tränare tyckte att jag skulle göra. Pressen anföll när jag visste att han stod bakom mig och iaktog mina slag, jag ville göra honom stolt. 

"Okay, you can rest now" beordrade han mig och jag slutade och hämtade andan. Han klappade stöttande på axeln och gick sedan ifrån mig för att förmodligen hämta något att dricka. Jag drog av mig handskarna och gick fram till bänken som fanns bakom den stora boxningskudden och satte mig ner. Jack, min tränare, kom fram till mig och gav mig en sportdryck. Jag tog emot den tacksamt och tog en klunk. Han satte sig bredvid mig och drack av sin dryck. Vi satt helst tysta ett tag så att jag kunde återhämta mig, sedan började han alltid konversationen. 

"So, it's a game next week in Manchester. You going?" Frågade han och tittade på mig. 

"Of course" flinade jag och han log stort. "But I gotta go now, mom invited me for dinner" sa jag och reste mig upp. Jack höjde sin arm, visade mig knognäven och jag gjorde samma sak med min hand och stötte den mot hans knogar. Jag packade ner mina handskar i min sportväska och traskade iväg till omklädningsrummet. 

 

Gatan jag gick på var inte alls folkrik och solen lös starkt mot min rygg. Håret var i en hästsvans och väskan hade jag hängande på vänstra axeln. Jag gick snabbt för att hinna hem och duscha och utan att tänka mig för kollade jag snabbt ner bara några sekunder och när jag väl tittade upp låg jag på marken med väskan, lyckligtvis, under mig. Killen ovanför mig hade redan rest sig upp och kollade oroligt på mig. Hans bruna ögon visade oskyldighet och omtanke. 

"Watch it, jerk!" Utbrast jag irriterat och reste mig upp utan att ta tag i hans hand som han erbjöd som hjälp.

"Sorr-"

"Whatever". Min kaxiga attityd fick honom att gå därifrån och jag stampade iväg snabbt och önskade att tiden inte runnit iväg. 

---

 Hihi, and I'm back on track! Så, vad tyckte ni? ^^ Är det värt att fortsätta och läsa? 

Kommentera gäääärna, vill ha lite respons! ♥