Exakt en vecka hade gått sen jag träffade killarna och hade filmkvällen hos mig. Ärligt talat så har jag missat dom, en aning. Deras galna humor, de får mig alltid att le, skratta och framför allt deras närkontakt. Killarna var nästan som bröder för mig, fast snarare som bästa vänner - ungefär. Jag och Zayn hade fortsatt att hålla kontakten och överraskat så hade vi blivit riktigt bra vänner och kommit närmre varandra. För några dagar sedan, kanske 4, fick jag reda på att min morbror, som har uppfostrat mig sedan jag var 8, hade en svår cancer som inte gick att få bort och just nu oroade jag mig för att han skulle försvinna - men inte ur mitt liv. Under veckan hade jag färgat mitt hår till min naturliga färg - blont. Jag hade tröttnat på mitt blåa hår så jag bestämde mig för att göra det. Killarna hade inte sett det så det skulle bli kul att få se deras ansiktsuttryck när de ser mig i mitt "nya" hår. 

Just nu befann jag mig på soffan och hade mobilen nervöst i handen. En helt tråkig torsdag eftermiddag. Mobilen började helt plötsligt låta och vibrera vildt i mina händer. Ett okänt nummer. Jag svarade snabbt och la luren för örat.

-Hello? svarar jag.

-Is this Kim Jones? hör jag en röst fråga på andra sidan av luren.

-Yeah, who is this?

-This is Carey from Saint Thomas' Hospital.

-Oh God.. How is he? frågar jag nervöst och biter på mina naglar tyst som möjligt.

-I'm sorry to say this, but we couldn't fine a way to remove the cancer and I'm really sorry for saying this too, he couldn't make it. I'm sorry. 

Jag tittar rakt fram mot ingenting och kunde inte tro vad hon precis sa.

-Okey, thanks. Säger jag snabbt och lägger på. Jag för sakta bort mobilen från örat och tårarna bränner under ögonlocken. Utan att tänka mig för tar jag upp mobilen igen och börjar att skriva ett sms. 

 

15 minuter hade gått och en dörr knacking hördes. Hårt. 

-Welcome in, ropar jag och dörren öppnas. 

-Kim, where are you? ropar Zayn från hallen med sin brittiska accent. Jag svarar inte utan låter han finna mig. Jag hör fotsteg komma närmare och närmare och när de hörs snabba steg så hade Zayn hittat mig, tydligen. Soffan sjunker ihop bredvid mig och en arm lägger sig runt min rygg.

-Kim.. How are you? Kim? Come here.. säger Zayn och han drar ner mig i hans famn. Hans armar var lindade runt min rygg och mina axlar och mitt huvud vilade på hans bröstkorg. 

-Have something happend? frågar han sedan och pussar mig på hjässan. Jag nickar sakta och när han tydligen märkt det så tar han upp mig ur hans famn och kollar på mig. Mina tårar hade runnit medans jag legat mot hans bröstkorg och hans blick visade hur både nyfiken och ledsen han blev när han såg mig.

-My uncle.. My uncle.. My.. Unc-le. Stammar jag och kollar på Zayn med gråtröda ögon. "Is dead" slutar jag meningen och brister ut i gråt. Jag för händerna framför mitt ansikte och gråter ut. Jag känner hur Zayn drar mig in igen och lägger sig ner på soffan. Just nu låg vi i en konstig position; med mitt ansikte gömt i mina händer låg jag på Zayns bröstkorg, hans armar lindade om mig och jag låg helt enkelt på honom. Hans bröstkorg for upp och ner när han andas och det fick mig, på ett konstigt sätt, att bli lugnare. Med ögonen stängda, händerna bort dragna från mitt ansikte, legandes på Zayn somnade jag i en djup, trygg sömn..

---

Kapitel 07, hehe lite grått här då. Ska försöka att skärpa mig nu, särskilt när jag åker till Örebro på fredag och kommer tyvärr inte att kunna uppdatera.. Så ska försöka slänga in 1-2 kapitel imorn och så får vi se hur det blir.Sorry för ett sånt kort kapitel!!! Btw; Zayn märkte att Kim har färgat håret, men väljer att inte nämna det. Glömde skriva det, höh.