Eye of a Fighter - Chapter 10
Previously on Eye of a Fighter:
"What the fu..?" mumlade jag för mig själv och låste upp bilen snabbt, la väskan på stolen bredvid och sedan startade jag motorn. Jag körde iväg så snabbt som jag kunde och strax var jag hemma. Vad handlade allt det där om?
Den lilla arenan var fullproppad med folk som var tända på matchen. Jag, Harry och Niall försökte att dölja våra ansikten för Cash ifall hon skulle bli rasande, menn egentligen brydde jag mig inte - men jag gjorde det för killarnas skull. Jag hade inte sett Cash på 35 minuter och jag började att fundera på om jag skulle gå till omklädningsrummet eller stanna; jag vågade att satsa och traskade iväg till en av dörrarna där det stod omklädningsrum och jag öppnade dörren. Jag gick en bit och äntligen kom jag fram. Där satt hon; tränaren stod bredvid och peppade henne, två andra personer drog på henne tejp och hennes handskar. Hon ställde sig upp och tittade upp. Hennes gröna ögon blev mörka när hon såg mig. Hon gick rakt fram till mig där jag stod vid dörrkanten.
"What the hell are you doing here?" fräste hon och jag tittade ner på henne.
"I wanted to see you in this game" erkände jag. Hon himlade med ögonen och log bittert till.
"Really? You're the last person I want to see right now" mumlade hon argt och ansträngde sig för att bli lugn. Hon tittade upp på mig med den blicken hon ofta gav mig; mördarblick. Hon gick förbi mig med en stöt med sin axel mot min arm och jag grimaserade. Jag tittade bak där hon gick med fem personer omkring henne. Igår var hon nästan underbar, men nu hatar hon mig och är tjejen jag träffade för första gången. Vad hade hänt?
Jag gick ut ur rummet och sedan ut till arenan. Jag letade rätt på Harry och Niall och ställde mig med dem utan att säga ett ord.
Vad i helvete gjorde Zayn här? Jag var frustrerad. Men allt jag kunde tänka på var min match som jag väntat i månader, veckor, dagar på. Jag hade ingen tid att tänka på någon löjlig kille. Mannen bakom mikrofonen som gick ut till högtalarna ropade upp mitt namn och jag kom ut - redo att göra det jag älskar. Folk klappade och jublade över när jag kom in i ringen. Min motståndare såg stark ut, men jag är alltid starkare. Det är vad Jack har lärt mig; tro det bästa om mig när det är match, så att jag inte får dåligt självförtroende särskilt innan matchen. Kvinnan var bara några centimeter ifrån min höjd, hennes hår var uppsatt i en knut och hennes röda handdskar slogs ihop när hennes armar svingades. Hon mötte min blick; den var inte ens hård. Det var nästan så att hon ångrade att hon ens började med boxning när hon mötte mina ögon. Vilket jag inte gjorde. Jag var redo. Personerna runt oss lämnade oss och klockan plingade till. Jag höjde handdskarna framför ansiktet för att skydda det och vi gick fram mot varandra. Min hjälm satt hårt men det var lika bra. Jag tittade djupt henne i ögonen och försökte hitta hennes svaga punkt. Till slut började hon svänga med armen som gest mot att slå till mig men hon lyckades inte utav min duckning. Jag började slå tillbaka, sparka, slå ännu mer. Hennes meningslösa handdskar slog till mig på armarna utan att det ens kändes - för min del - och jag skyddade mitt ansikte. Jag lät henne slå mig ett tag, men det hon inte visste är att hon inte vet vem hon försöker ta ner. Hon såg nästan stolt ut då jag inte slog tillbaka. Jag hittade hennes svaga punkt och sparkade på det lilla avståndet mellan knäskålen och låret. Vänstra sidan av hennes kropp, snart följde högra med, kröktes nästan ihop av mitt plötsliga anfall och snart slog jag i magen och slutade med slå under hakan. Hon föll pladdask på mattan och det plingade till igen. Jag tittade ner på henne då domaren sprang fram och räknade ner sekunderna. Han slog till hårt bredvid henne som tecken i att jag vunnit - trots den korta ronden. Den långa mannen kom fram till mig och höll upp min arm som visade min vinst. Jag tittade runt omkring i arenan, blixtar visades i den stora publiken och jag, faktiskt, tittade efter Zayn; varning om vem som han överraskar nästa gång. Jag hittade Zayn och han stirrade rakt fram. Ögonen som golfbollar, munnen halvöppen och han såg skrämd ut. Jag flinade och tittade sedan på domaren och sedan på mina fötter av en anledning. Jag gick av ringen och möttes av en stolt tränare. Han gav mig min rock och la en arm runt mig.
"That was awesome, Cash!" Ropade han genom allt jubel stolt och hans leende blev större. Vi gick till omklädningsrummet och möttes redan på reportrar som frågade om hur jag gjorde allt på bara 1-2 minuter. Jag skrattade bara och svarade med "There's no secrets". De tittade underligt på mig och jag fortsatte att gå. När vi kom in i omklädningsrummet stannade mitt team upp och jag tittade upp. Jag tittade upp och blev stel.
"Oh my God."
Ååååååååh, va dålig jag är. Fan, jag som lovade.. Och nej; jag vet inte hur man skriver hur en boxningsmatch går meeen at least I tried ?
Ååååååååh, va dålig jag är. Fan, jag som lovade.. Och nej; jag vet inte hur man skriver hur en boxningsmatch går meeen at least I tried ?
5+ kommentarer för nästa ♥ { ni får tidigare så fort de 5 kommentarerna har anlänt.. ;) }
xoxo / F.
Dagens fråga:
Svar: Absolut inte! Ibland tar jag lite 'pauser' bara sådär..